Och tillslut kom sommaren och värmen. De sista dagarna hade jag kämpat på i skolan, försökt vara där hela dagarna, försökt stå ut med min jävla klass som jag då hatade. Sen kom bomben. Skolavslutningen. Dagen jag skulle skiljas från min klass, min skola och alla som jag hade tillbringat 4 år med. Skolavslutningen var den värsta dagen i mitt liv. Jag vaknade upp på morgonen, kommer ihåg att jag inte hade fått något sms av pojkvännen som jag brukade innan jag gick till skolan. Men jag visste att han skulle på "champagne-frukost", så jag försökte inte överanalysera det.

I klassrummet grät hela klassen, ja alla tjejerna iallafall. Men inte jag. Jag satt där, iskall. Utan att skratta eller gråta eller säga något till någon. Fick betygen, som var alldeles för bra med tanke på att jag inte vart i skolan, försökte få tag på min pojkvän - inget svar, så jag gick hem. På skolavslutningen. La mig i min säng och pratade med de få vänner jag hade kvar om vad vi skulle göra på kvällen. Men jag ville bara vara med min pojkvän.

.

Kvällen kom, jag mötte upp några och vi försökte bestämma oss men det slutade med att vi åkte till en kille som gick i vår skola som hade fest. Jag (inte heller någon annan) fick inte tag på min pojkvän på kvällen heller, men han va ju på middag med samma gäng som han åt frukost med. Hos hans ex dock, men jag sket i det.

Jag hade ganska kul på kvällen, dansade, pratade med folk jag saknade, men det saknades något. Hela tiden gick jag med telefonen hårt i handen, ringde, smsade, försökte. Men inget svar.

.

I slutet kom några av tjejerna som hade vart på middagen med min pojkvän till festen. Men de fick inte komma in och sabbade festen för alla. Lång historia som inte hör till ämnet.

Jag ringde min pojkvän och guess what? Han svarade faktiskt. Jävligt full men ändå klar. Jag frågade vad han skulle göra och han svarade att han skulle hem till en killkompis vars storebrorsor hade fest. Jag frågade om jag fick komma men "sorry bara boys". Sen la han på.

Jag började gråta, men en kompis tröstade mig och vi frågade vad tjejerna som hade vart på samma middag skulle göra. Och de svarar att de ska till killkompisens brorsors fest. Där brast det. Jag ringde och ringde och ringde, men inget svar.

Följde med och badade med några vid Askrike, blev iskall men fick sedan sällskap påvägen hem. Men jag sa att jag ville gå den sista biten själv. Ringde min pojkvän några gånger till och fick tillslut ett svar. Men jag fick fortfarande inte komma till honom. Inte heller ville han sova med mig. Sedan la han på igen och när jag ringde upp va telefonen avstängd. Jag la mig i en buske och grät. Skickade oändligt med sms, ringde men den var avstängd. Så jag gick hem och la mig i sängen och pratade med en kompis tills jag somnade.

.

Jag vaknade på morgonen vid åtta, tittade på mobilen men det hade inte hänt något. Jag ringde honom igen och den var på. Ringde och ringde tills han skulle vakna. Jag ville säga förlåt, även fast jag inte visste vad jag gjort för fel, men jag ville att det skulle bli bra igen. Han svarade mummlade och efter ett tag av tystnad fick jag fram att han skulle ringa mig när han vaknat.

Hela morgonen gick jag och väntade på att han skulle ringa. Men vi började bråka på sms istället och efter en timme fick jag ett sms där det stod: "kom på någo jävligt bra att säga när vi ses för det kan du behöva"

.

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag gick och tänkte på vafan jag hade gjort, och vad jag skulle säga men jag visste att det var så gott som över, men jag vågade aldrig tro det.

.

.

Jag gick och mötte honom. Fick höra visan "du är en jättebra tjej men det funkar inte" och så dom där tre orden. Jag gör slut.

.

.

Jag låg och grät i veckor. Han drog ut på fester och sedan till Frankrike. Men jag släppte aldrig tanken om oss. Jag bad till en Gud jag inte tror på. Jag satt vaken på nätterna i hopp om att se en fallande stjärna. Jag väntade på ett mirakel. Men efter en månad började jag ge upp. Jag visste exakt när han skulle komma hem från Frankrike. Och det första smset när han kom hem fick mig att börja gråta. Jag började ångra mig så enormt. Om jag bara inte skulle gjort det med den killen, på det stället, kanske han skulle tagit tillbaka mig. Allt jag hade försökt va att stå på egna ben. Visserligen gick det inget bra men det är väl en del av att stå på sina egna ben? Att göra misstag? Jag hade ju alltid haft hjälp av två andra ben...

.

Jag åkte till Gotland, bestämde mig för att träffa honom för han ville träffas. Men längst in kände jag att jag inte borde. Vafan, jag var så jävla förälskad i honom men han hade fått mig att ligga i min säng och gråta halva sommaren? Men jag gjorde det. Och va hände? Han var solbränd, snyggare än någonsin, skjutsade mig på sin moped i solnedgången. Kvällen slutade med att vi hade sex brevid en fårhage. Yessssssssss.

Veckan på Gotland va som jag hade tänkt mig att hela sommaren skulle vara. Jag blev kär på nytt, och allt kändes bra igen. Tills dagen jag fick höra vad som hände på skolavslutningen. En faktor till att han gjorde slut.

.

.

Vad hände sen då? Jo, jag bad honom dra åt helvetet, att jag aldrig ville se honom igen. Meeeeen vi är ihop igen. Jag vet att många ser mig som dum i huvudet och att han kanske fick mig så lätt. Men jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar honom. Han är det bästa i mitt liv, och vi behövde kanske den där breaken. Men det han gjorde ligger kvar i hjärtat. Och det gör så jävla ont när jag tänker på det. Jag gråter ofta på grund av det, känner att jag inte orkar mer att jag inte vill leva i den här skiten mer. Men jag är fast i hans armar. Och även om jag mår dåligt så mår jag ändå som bäst av honom.